Mia Skäringer har fått hundratusentals att både skratta och gråta. Samtidigt. Nu är hon aktuell med DVD:n Dyngkåt och hur helig som helst. Vi ringde upp henne för att prata om säsong tre av Solsidan, Suzanne Reuter och uppväxten i Kristinehamn.

 Uppväxten i Kristinehamn har påverkat mig väldigt mycket. I en småstad blir man tilldelad en roll i skolan och sen spelar man den; det är som en liten teaterscen. Så jag blev tvungen att kämpa för det som är jag. Det var väldigt slitsamt men i slutändan är jag glad för det, jag tror det var bra för mig.

Vad känner du för Kristinehamn idag?
Jag har börjat kunna se det fina med Kristinehamn. Naturen och skärgården. Och det värmländska vemodet som jag tycker finns där.

Inte bara du själv utan även dina karaktärer verkar vara påverkade av din bakgrund?
Absolut, speciellt Tabita och Gulletussan. Av alla mina karaktärer så är Tabita den som ligger mig varmast om hjärtat. Hennes personlighet är hämtad från kvinnor runt om mig själv och i min uppväxt. Och så har jag blandat in lite grejer från diverse coola brudar.

Du har rosats för så gott som allt du har gjort. Vilket är du själv mest nöjd med?
Det är nog min föreställning Dyngkåt och hur helig som helst. Jag har levt med den väldigt länge och nu känns det som att jag är färdig med den. Mia och Klara är jag också stolt över. Det var något nytt och välbehövligt när det kom.

Du varvar ofta skrattretande saker med allvarliga saker, så att publik sätter skrattet i halsen. Hur ser du på din humor?
Ja alltså, min humor utgår alltid från allvar. Den bottnar i det svarta och sen uppstår komik ur det. Och det beror på att jag själv tycker det blir roligast så. Skratt och gråt är två sidor av samma mynt, för att använda en klyscha.

Du har sagt att Suzanne Reuter är din förebild. Vad är det du gillar hos henne?
Vemodet i hennes ögon, att hon är snygg men kan vara sur, att hon kan vara rolig men sorglig. Hon är nyanserad. Hon är inte i första hand en komiker utan en skådespelerska med starka uttryck och intressant ansikte, som fyller sina repliker med personlighet. Det är hon och Gösta Ekman som är mina två största förebilder.

Du gick in i väggen förra året. Vad tar du med dig från den erfarenheten?
Jag har lärt mig att sålla bland förfrågningarna. Nu har jag lugnat ner mig och säger oftare nej. Idag säger jag nej till kanske åtta grejer av tio, och ja till två. Och jag har lärt mig att stänga av telefonen och datorn så inte jobbet kan tränga sig på.

Vad händer härnäst?
Vi håller på att skriva manus till den tredje säsongen av Solsidan nu. Den ska spelas in i vår, tio avsnitt. Solsidan är jättekul att jobba med!

Förutom det så jobbar jag med några filmprojekt som inte är färdiga just nu. Bland annat har jag spelat in en film med Ulf Malmros som heter Bröderna Hårdrock, som har premiär nästa höst. Och så håller jag på och klurar på lite grejer, till exempel min ofärdiga roman som har legat i byrålådan och dammat ett tag. Jag har krängt ut och in på mitt eget skinn länge nog, nu tänker jag göra saker som inte rotar i min egen bakgrund lika mycket. Nu börjar en ny tid.